Sport 

Bergs tankar: Idrottens mörka baksida

Prestationsångest, rädslan för att misslyckas, att inte leva upp till dels sina egna men även andras förväntningar. Vi alla har nog varit med om det på ett eller annat sätt, här kommer Bergs tankar och erfarenheter kring detta.

Idrott är och har varit en stor del av mitt liv, det har format mig till den jag är idag. Sporter som jag har hållit på med och fortfarande är aktiv inom är fotboll, innebandy och hockey, däremot fick hockeyklubban läggas på hyllan då jag som sjuåring blev rädd för puckar och jämt skyllde på magont när vi skulle spela matcher på söndagsträningarna. Fotboll och innebandy är något som jag har hållit på med sedan jag var ung och jag utövar dessa sporter ännu i dag. Idrotten har skänkt mig mycket glädje men har även givit mig mycket mental ångest. Psykisk ohälsa är redan ett aktuellt och omdiskuterat ämne, men det är inte lika omtalat inom idrott? Hur många lider av det? Varför pratar ingen om det? Hur kan man dämpa det? Detta är något vi måste börja prata om.  

Jag kan bara prata utifrån egna erfarenheter men låt mig beskriva hur prestationsångesten kändes för mig. Föreställ dig att du står vid en klippa, det är minst 100 meter ner till vattnet där det finns massor av hajar med sylvassa tänder. Du kikar över kanten på klippan och flämtar till, ett tryck lägger sig över bröstet och du börjar få svårt att andas. För att ta dig till säkerhet måste du gå på en lång lina mellan den klippan du redan står på över till en annan klippa. Du inser att varje steg på denna lina är avgörande, ett snedsteg och allt kommer gå fel. Detta är ett ganska överdrivet exempel på hur prestationsångesten kändes för mig men grundprincipen är detsamma, gör du ett misstag som kommer allt att fallera. 

Hur många lider egentligen av detta? 

Under alla år som jag har utfört dessa sporter har jag aldrig haft känslan av att vara tillräcklig eller nöjd över min prestation. Känslan av att jag aldrig har levt upp till mina och mina lagkamraters förväntningar. Jag har personligen alltid haft extremt högra krav på mig själv, speciellt för saker som jag vet att jag är bra på, i detta fallet är det sport. Forskning visar att cirka 30 procent av svenska elitidrottare har någon gång under sin karriär upplevt psykisk ohälsa, och de drabbade lider ofta i det tysta och avstår ofta från att söka hjälp för sina problem. Nu är jag visserligen ingen elitidrottare men jag har utövat mina idrotter under en väldigt stor del av mitt liv och har med åren haft liknande upplevelser. Självklart behöver inte prestationsångest enbart vara i idrottssammanhang, utan det kan förekomma även i vardagslivet, men i denna krönika kommer fokusen att ligga på just prestationsångest i idrottssammanhang.

Prestationsångest ur en elitidrottares perspektiv

För att få en mer konkret bild av hur det kan kännas att ha prestationsångest när man utövar idrott på elitnivå har jag varit i kontakt med Johanna Lagerstrand Johansson, 27, som är från Jönköping och har spelat innebandy på allsvensk nivå med Hovshaga AIF. 

Johanna Lagerstrand Johansson.
Foto: Från Johannas Instagram (@Johannalagerstrand)

– Jag har absolut upplevt prestationsångest inom innebandyn, det var som värst när jag spelade på en högre nivå. Jag minns i mina tidigare klubbar innan jag började spela i Hovshaga, där hade jag rollen som spelfördelare på plan och hade då mycket boll, vilket jag var bekväm i. Sedan började jag spela i allsvenskan och då ökade pressen enormt mycket på plan, jag ville inte få några passningar och ha boll för att jag var rädd för att göra misstag. Rädslan var väldigt stor för att misslyckas.   

Rädslan var väldigt stor för att misslyckas

Johanna Lagerstrand Johansson

Lagerstrand förklarar vidare att hon kände att prestationsångesten gjorde att hon stängde ut allt, folk som pushade henne med positivitet stängdes ute då hennes fokus enbart var på hennes mål och driv framåt och att det blev en ond cirkel som var svår att ta sig ur. Hon menar också att en annan del av den onda cirkeln kunde vara att man inte pratade om sin ångest, man dolde det för att inte avslöja sin osäkerhet. I många fall kunde ett gott självförtroende resultera i exempelvis mer speltid och då ville man inte visa sig svag genom att blotta sig själv.

– När man spelade på en högre nivå så ökade pressen automatiskt, dina lagkamrater och tränare ställde krav på dig. Det kändes som att varje litet misstag gjorde att man tappade sin roll, jag hade fortfarande samma roll som spelfördelare men att det i Hovshaga blev betydligt mer kostsamt för mig själv om jag gjorde ett misstag. De andra i laget hade redan en självklar plats och roll medan jag som ny hade två byten på mig att göra bra ifrån mig för annars blev jag bänkad. Man satte en enorm press på sig själv för att mycket stod på spel. 

Det kändes som att varje litet misstag gjorde att man tappade sin roll

Johanna Lagerstrand johansson

Lagerstrand berättar att hon fortfarande kan uppleva prestationsångest emellanåt, men inte alls lika ofta och inte sällan i idrottssammanhang. Hon förklarar att hon tror att det har mycket med mognad att göra och att hon med åren har blivit mer noggrann med att välja ut vilka tankar som får påverka henne och vad hon är villig att lägga energi på. Lagerstrand fick själv dela med sig av några tips som hjälpte henne när ångesten var som värst. Hon nämnde bland annat att man kan sätta upp både långsiktiga och kortsiktiga mål som man kan ha för att inte lägga lika stor press på sig själv och därmed inte heller bli så besviken om något inte går enligt plan. Hon nämnde även att det kan vara skönt att ha någon som du kan prata ut med och dela med dig av dina tankar, någon som du litar på och känner dig bekväm med.

Johanna Lagerstrand under träning med Skillingaryds IK som är laget hon spelar i idag.
Foto: Astrid Berg

Hur mycket man än önskar att det vore så enkelt som att bara trycka på en knapp och alla ens negativa tankar och känslor försvinner så är det tyvärr inte så lätt. Under min innebandykarriär har jag stött på många unga tjejer som bryter ihop varje gång de kommer ut i en periodpaus då de är frustrerade över att ett byte inte var felfritt. Dessa tjejer har enorma krav på sig själva, ingenting får gå fel för då är hela matchen eller träningen förstörd. Vid ett tappert försök att pusha dessa tjejer med positiva saker de gjort så vet man att detta inte kommer att tas emot då de är så fokuserade på alla misstag de gjort så den positiva feedbacken blir blockerad, liknande det Lagerstrand nämnde tidigare.

Man känner igen sig i dessa unga tjejer, man är så driven och det finns inget annat alternativ än att bli bäst och med detta kommer alla dessa krav och den enorma pressen på att allt måste vara perfekt och felfritt. Det tar lång tid att komma över dessa känslor och jag tror, likt det Lagerstrand nämnde tidigare, att det handlar mycket om mognad. Ju längre man utövar en sport och är med om med- och motgångar så lär man sig med tiden att bli mer ödmjuk och släppa taget, man tar inte sig själv på ett så stort allvar. Man väljer att vända på tankesättet om att man spelar för att bli bäst till att spela för att man genuint tycker det är kul.  

Varför är vi då rädda för att vara sårbara och visa våra känslor och frustration? Varför kan vi inte öppet prata om psykisk ohälsa inom idrotten? Jag tror att det har mycket att göra med den känslokalla kulturen inom idrott, jag skulle beskriva kulturen som Tom Hanks ikoniska fras i filmen A league of their own, ”There´s no crying in baseball!”, fast ändra på baseball till idrott. Jag tycker personligen att vi måste börja ta tag i dessa problem, de finns överallt och det blir absolut inte bättre om vi inte börjar prata om det. Hur ska vi någonsin kunna känna oss bekväma i att visa våra riktiga jag om vi bara tystar ner och minimerar våra känslor? Vi måste börja ta denna ångest på allvar då det kommer ta ifrån oss så många talanger som avslutar sina karriärer i tidig ålder på grund av all prestationsångest som man håller inombords och till slut tappar man intresset, orken att fortsätta och passionen till sporten man en gång har hållit så kär. Det är dags att börja ta saken i egna händer och göra en förändring. Våga börja prata!

Related posts